Jordens små arbetare – samspelet under ytan

Lyfter du på löven i en odlingsbädd kan du hitta mjuka växtrester, maskgångar och jord som smular sig mellan fingrarna. Mycket av arbetet sker ändå utan att vi ser det. Bakterier, svampar och markens djur omvandlar material och påverkar miljön där rötterna växer.

I grundartikeln om jord tittar vi på sand, silt och lera. Här följer vi i stället samspelet som gör jorden levande. Det hjälper oss att förstå varför ett lövtäcke, en växande rot och en ostörd maskgång kan vara värdefulla på olika sätt.

Ett löv försvinner inte på en gång

När ett löv hamnar på marken börjar en lång kedja av förändringar. Daggmaskar kan dra ned växtdelar och blanda dem med jord. Bakterier och svampar bryter ned organiska ämnen och använder en del av materialet till sin egen tillväxt.

Näringsämnen kan då tillfälligt bindas i organismernas kroppar. När organismer äts, dör och bryts ned går näringen vidare. En del frigörs i former som rötterna kan ta upp. Det är ett kretslopp, inte en leverans där all näring blir tillgänglig så fort lövet läggs ut.

Det finns både nedbrytare, rovdjur och organismer som lever i nära samspel med växter. Tillsammans bildar de en näringsväv: flera vägar där energi och näringsämnen förs vidare.

Rötterna deltar också

Marklivet får inte bara sin energi från döda växtdelar. Levande rötter avger bland annat socker och andra organiska ämnen till jorden. Jorden alldeles intill rötterna, där de påverkar marklivet, kallas rhizosfären. Här finns ofta en särskilt intensiv biologisk aktivitet.

Olika växter skapar olika förutsättningar för marklivet. En varierad odling kan därför ge fler livsmiljöer än samma växt överallt. Där det passar kan en mellangröda eller annan planerad växtlighet hålla rötter levande mellan skördarna. Besvärliga rotogräs behöver däremot inte sparas för den skull.

Mykorrhiza – ett samarbete med rötterna

Vissa svampar bildar mykorrhiza tillsammans med växtrötter. Svamptrådarna, hyferna, är mycket tunnare än rötterna och kan nå ut i små hålrum långt utanför området närmast roten. På så sätt får växten hjälp att nå näring i en större jordvolym. Svampen får i gengäld organiskt kol från växtens fotosyntes, bland annat i form av socker.

Det är särskilt värdefullt för upptaget av fosfor, som rör sig långsamt i jorden. Svamptrådarna kan nå fosfor som rötterna själva inte kommer åt. Tillsammans med andra mikroorganismer kan svamparna också bidra till att frigöra fosfor ur former som växten har svårt att utnyttja. Hur det går till varierar mellan olika slags mykorrhiza.

Det är alltså skillnad mellan en svamp som bryter ned dött växtmaterial och en svamp som samarbetar med en levande rot. Allt vitt mycel under täcket är inte mykorrhiza. Utseendet räcker inte för att avgöra vilket samspel som pågår.

Samarbetet finns hos många växter, men inte hos alla. Nyttan varierar med växt, svamp och odlingsförhållanden. Höga nivåer av lättillgänglig fosfor kan minska bildningen av mykorrhiza. Det betyder inte att växterna ska få för lite näring, utan att mer fosfor inte alltid behövs.

Dålig tillväxt betyder inte automatiskt att jorden innehåller för lite näring. Näringen kan finnas där utan att växten kommer åt den. Fosfor och mykorrhiza är ett exempel på att tillgången också beror på hur upptaget fungerar. Kall, blöt eller packad jord kan samtidigt göra det svårare för rötterna att arbeta. Titta därför på både rötternas miljö och näringstillgången innan du gödslar mer. Svag tillväxt är däremot inte i sig ett tecken på att mykorrhiza saknas.

Livet hjälper till att bygga jordstruktur

En rot söker sig genom jorden och en mask lämnar en gång. Svamptrådar och ämnen som mikroorganismerna bildar hjälper också till att binda samman jordpartiklar till ”jordklumpar”, som kallas aggregat. De kan vara olika stora. Marklivet bidrar både till att de bildas och till att de håller ihop. Det är värdefullt när jorden blir blöt: stabila ”jordklumpar” faller inte lika lätt sönder, och hålrummen kan finnas kvar.

Hålrum, eller porer, finns både inne i ”jordklumparna” och mellan dem. Större sammanhängande porer ger plats för luft, vatten som rör sig genom jorden och rötter som växer vidare. Mindre porer håller kvar vatten, även om det allra hårdast bundna vattnet är svårt för växterna att ta upp. Jorden behöver en blandning av olika porstorlekar för att både kunna hålla vatten och släppa fram luft.

Markpackning kan pressa ihop hålrummen och göra det svårare för både rötter och daggmaskar att ta sig fram, särskilt i fuktig jord. Marklivet kan hjälpa strukturen, men det är ingen anledning att fortsätta trampa på en blöt odlingsbädd.

Hjälp samspelet i din egen bädd

Du behöver inte känna igen varje organism för att börja:

• Ge återkommande tillskott av växtmaterial. Anpassa täcket till odlingen och använd kompost där den behövs.
• Skydda gångar och hålrum. Gå i fasta gångar och undvik onödig bearbetning när jorden är blöt.
• Följ fukten under ytan. Kraftig uttorkning bromsar många organismer, men vattenmättad jord ger också problem för rötter och syrekrävande markliv.
• Ge plats för olika växter och levande rötter där det fungerar tillsammans med grödorna.

Allt som lever i jorden är inte till nytta för odlingen. Även växtskadegörare och sjukdomsframkallande organismer finns där. Målet är goda odlingsförhållanden och ett fungerande samspel, inte att så mycket liv som möjligt alltid skulle lösa varje problem.

Nästa steg är att se hur nedbrytningen fungerar när vi samlar materialet på en plats: från växtrester till jordförbättring i komposten.