I syrenernas tid…

En ljum kväll i syrenernas tid… ljuset, blomrikedomen och den ljuvliga doften! Syrener är dessutom lättskötta, tåliga, dekorativa och otroligt användbara: Solitärer, buskage, bersåer, häckar, i krukor, ja snart sagt var som helst. Mängder av härliga pastellfärger, och så är det ju doften, som likt inget annat representerar den ljuvliga försommaren.  

Syrensläktet består av ett tjugotal arter, spridda över hela världens tempererade områden. Det är ingen tropisk växt, utan trivs bra på våra breddgrader. Släktet har sitt ursprung i västra Kina och i Europa finns två vildväxande arter: ungersk syren (S. josikaea) och vanlig syren (S. vulgaris).

Enligt mytologin tillverkades guden Pans flöjt av en ihålig syrengren, och grenarna har även haft en viss medicinsk betydelse. Syren är ett släkte lövfällande träd och buskar med vackert färgade blommor i klasar och ovala, ljust till mörkt gröna blad. Blommorna varierar från vitt, rosa och ljusrött till syrenlila, rödviolett och nästan blått, och de kan vara enkla, fyllda och t o m tvåfärgade.

Vissa arter är små och nätta, andra blir riktiga träd. Små uppstammade exemplar av t ex S. meyeri ’Palibin’ är fina som uppstickare i rabatter, eller i stora krukor. Syrenen är fin som solitär, i buskage och till friväxande häck och berså, och passar ihop med snart sagt alla växter. Varför inte blanda flera arter och sorter med olika färger och blomningstider?  

S. vulgaris växer vild i sydöstra Europa och tros ha sitt ursprung i västra Rumänien. Den rönte stor uppskattning i Frankrike, där man också började namnge sorterna, ofta med adligt klingande namn. De spontana mutationerna med, dels vita, dels rödlila, blommor började användas i förädlingsarbetet under 1800-talet, och även dubbelblommande syrener började dyka upp. Med sin skönhet, tålighet och användbarhet blev syrenen snabbt populär.

Den andra europeiska syrenen, S. josikaea eller ungersk syren, härstammar förmodligen från Transsylvaniens bergstrakter, och upptäckten av den brukar tillskrivas Baronessan von Josika. Dock var arten välkänd sedan länge i Ungern med omnejd, men den botanikintresserade baronessan såg till att förädlingsarbetet tog fart. S. josikaea har, med sitt tjocka bladverk och djupa grönska, varit ett mycket värdefullt genetiskt tillskott. Den är också oumbärlig i arbetet att få fram sena sorter med violetta till blålila blommor. Ungersk syren kräver en något fuktigare, mer näringsrik jord än vanlig syren.

Från Sydostasiens bergstrakter härstammar ett antal odlingsvärda ”kusiner” till vår europeiska vanliga syren, t ex S. x chinensis, S. komarowii ssp. reflexa (f.d. S. reflexa), S. reticulata och många fler.

I Kanada korsade Isabella Preston på 20-talet ett par kinesiska arter, och fick därigenom den mycket fina prestonsyrenen som är värdefull, inte minst tack vare sin långa blomningstid.